Mina ord

Jag kan inte hitta mina ord idag, de finns inte.
Som jag tidigare sagt, kanske är de för stora för att ens kunna skrivas ner.
Har väldigt mycket känslor inom mig, känslor som skriker efter att
få komma ut, de vill precis som jag, kunna andas.

Jag har lärt mig att inte ta någon eller något för givet, och jag lärde mig,
precis som många andra, genom den hårda vägen.
Smärta, tårar och mörka tankar, har varit en vardag för mig, och är
ibland fortfarande. Det som skrämmer mig är att det finns alldeles
för många tonåringar och barn som är i samma situation eller har varit.
Allt fler hamnar i depressioner, allt fler tar sitt liv. Vart är världen på väg?
Usch. Jag ryser.

Jag saknar Theresia så det gör ont.
Varför ska det vara så svårt att lyfta luren och ringa? Jag förstår inte.
Jag kan bara inte göra det. Fan.

Godnatt.