Tystnad som skar genom väggar av cement

Jag har aldrig varit riktigt bra på det här med att skriva, men jag gör det, inte för eran skull men för min egen. Jag känner mig svagare än någonsin och mina ord gör mig stark, men med månaderna som går så förlorar jag mer och mer av orden jag en gång hade. Orden som fick mig att orka stå på benen. Vad hände egentligen?
Som jag säkert skrivit tidigare så hatar jag att tänka tillbaka, men jag kan inte låta bli. Det finns så mycket dåligt som hänt, dåliga saker som jag inte vill minnas och kunde jag skulle jag radera ut de senaste tre åren ur mitt liv. Jag kan fortfarande fråga mig själv, varför hände det mig? Samtidigt som jag vet att det händer så många andra tjejer varje dag. Men ibland är det okej att bara bry sig om sig själv, för det har jag aldrig riktigt gjort. Jag är en av dom som alltid ger och ger men inte begär någonting tillbaka. Alexander säger alltid att jag måste stå på mig, och tro mig jag försöker. Även jag säger det till mina vänner att dom måste stå på sig, varje dag. Men när det väl kommer till att jag ska göra det själv, så sjunker jag snabbt till en låg nivå där alla kan trampa på mig tills luften inte finns längre. Jag ställer mig upp, borstar av mig smutsen och skammen, sen tar jag nya tag.
Jag har mycket skam och rädsla inom mig. Försöker varje dag att intala mig att det inte var mitt fel, det var deras. Dem gjorde mig illa. Dem var elaka, inte jag. Ibland sviktar tron på mig själv och jag svävar i någon slags svart dimma. Vissa dagar funderar jag på om det ens har hänt? Det känns som om jag bara sitter uppe i taket och tittar ner på tjejen som blir utsatt för allt det där hemska. Dock är flickan är skrämmande lik mig.
När jag såg en av killarna här om dagen så fick jag en klump i magen, det gjorde så ont. Jag ville bara springa ut och slå honom, skrika ut all min ilska, för att han skadade den lilla flickan, mig. Det var så mycket känslor som brusade upp inom mig. Visste inte vart jag skulle ta vägen riktigt. Som tur var så var Zila där, annars vet jag inte vad jag skulle gjort. Suck.

Fan. Idag är det mer tankar än vanligt. En av mina största rädslor just nu är att jag ska förlora mitt livs kärlek, han som nu är min styrka, mitt liv. Jag vet inte varför jag ens tar upp det, men jag har en dålig känsla i magen. Samtidigt som jag vet att han älskar mig, så funderar jag på vad det finns att älska med mig? Jag vet, det där lät dumt, men helt uppriktigt så funderar jag på det. Han är världens bästa kille, han är snäll, omtänksam, stark, modig, han får en att vara lycklig bara genom att le. Åh gud vad jag älskar honom. Du är bäst Alexander. Tack för att du står ut med mig. Puss.